Vem tackar nej till ett tryggt liv?

Den spetsiga och samtidigt enkla frågan att besvara, "Vem tackar nej till ett tryggt liv?", var rubriken på en ledare i Göteborgs-Posten den 11 juni (GP 200611). Att Karin Pihl, på liberala GP, levererar en text som skulle kunna vara hämtad direkt från LO-borgen är intressant i sig. Men det säger också en hel del om var diskussionen om gigekonomin befinner sig.

Det verkar som att Karin Pihl har bestämt sig för att genomgående i leva ett tryggt liv framför äventyrligt och att alla andra borde göra detsamma. Men det är fel. Människor är olika och borde själva få välja.

Om jag får ta mig själv som exempel så har jag hittills alltid valt äventyret framför ett "tryggt liv". Jag lämnade vänner och familj och flyttade tidigt till Australien utan varken ett jobb eller en returbiljett. Jag har gjort dumma satsningar som medfört att jag förlorat allt två gånger om. Nu vid 36 års ålder så har jag en sammanlagd pension på 186 kr. Men jag kan samtidigt inte vara lyckligare och om jag kunde göra om allt, så hade jag gjort det på precis samma sätt.

För genom att omfamna äventyret så har jag levt utomlands under tretton år i fem olika länder, startat en seglarskola som satt leenden på hundratals barns ansikten, jobbat på oljeriggar i nordsjön och guldgruvor i Nya Zeeland samt var med och startade ett företag som numera finns på börsen. Jag har nu förmånen att vara vd på appen Yepstr som hjälper ungdomar hitta sina första jobb som barnvakt eller att klippa gräsmattor, precis som jag själv gjorde när jag var tretton år gammal. Men viktigast av allt så har jag under dessa år av äventyr även hittat mitt livs kärlek, Catrine.

Och Catrine råkar vara ännu mer äventyrslysten än jag. Knappt blev hon färdig med gymnasiet innan hon startade ett callcenter i Thailand. Tre företag senare så spontanköpte hon en verkstad som gått i konkurs som nu blivit ett Gasellföretag två år i rad. När Catrine och jag nu börjar prata om att skaffa barn så har vi märkt hur äventyret inte längre är lika viktigt, men för att inte glömma hur viktig balansen är så har vi graverat våra ringar med det.

Jag säger inte att alla skall leva som vi. Jag säger att alla är olika och all bör få välja själva. Karin Pihl gör, enligt mig, fel som vill att alla skall leva efter hennes modell och det syns tydligt i varje stycke.

Jag tycker ord är viktiga. Hur vi uttrycker oss och väljer ord visar hur vi ser på företeelser i vår omvärld. Om du konsekvent fortsätter säga dagis och inte förskola, städare och inte lokalvårdare eller fröken och inte pedagog, så säger det något om hur du betraktar samhället. Eller om vi fortsätter säga “gig-ekonomin” inom citationstecken.

1. Karin Pihl skriver att “Under några år har ”gig-ekonomin” varit i ropet”.
Nej Karin, vi är inte “i ropet”. Och vi är inte “gig-ekonomin” med citationstecken. Det är som att säga att Spotify är “inne” och att Internet är en fluga. Det visar bara att man inte har koll på läget. För Karin, det du sätter citationstecken runt sysselsätter hundratusentals människor i Sverige. Helt eller delvis. Tillfälligt eller alltid.

Och för kännedom: Uber lanserades redan 2013 i Sverige. Jag vet inte hur du definierar “i ropet”, men för min del var det ganska länge sedan Uber var i ropet...

2. “Gig-ekonomi framställs som modernt, i motsats till 1970-talets arbetskultur där allas mål var att bli inlasad före 22 års ålder.”
Karin, om du med modernt menar nytt håller jag med dig. Särskilt i jämförelse med 1970-talet. Men mer korrekt är nog att konstatera att gigekonomin, eller plattformsekonomin som är ett bättre namn, är ett resultat av ny teknik. Den skapar enorma möjligheter för både privatpersoner och företag. Och den kommer finnas kvar, vad vi än väljer att kalla den. Så istället för att leverera texter som osar om att det var bättre förr, tror jag det vore mer konstruktivt att diskutera de utmaningar vi alla ser. Och vilka lösningar som måste fram.

En cliffhanger: läser du hela vägen till slutet, så kommer mina egna förslag!

3. “Kort beskrivet handlar det om att fasta jobb byts ut mot tillfälliga projektanställningar, frilansarbete och andra former av tillfälliga uppdrag.”
Nja, så uttrycker man sig nog bara om man man redan bestämt för att gig per definition är dåligt. Dessutom är det inte sant. I många fall är det helt nya jobb som uppstått. Om jag får använda mitt eget bolag, Yepstr, som exempel så har vi sett till att tusentals ungdomar börjar tjäna egna pengar, få erfarenhet och referenser. På jobb som tidigare inte existerade för Skatteverket, men som ändå har utförts i alla tider. Som barnvakt, läxhjälp och trädgårdsarbete. Typiska ungdomsjobb som i alla tider varit betalt med svarta pengar, blir nu vita och försäkrade.

4. “Tillfälliga anställningar hänger ihop med psykisk ohälsa, visar en studie från Umeå universitet. Den som driver ett framgångsrikt eget företag känner sig säkert fri, men den som tvingas hanka sig fram på tillfälliga gig gör det sannolikt inte.”
Först en liten anmärkning; den där framgångsrika företagaren har nog inte sällan varit mindre framgångsrik under perioder. Och då just “hankat sig fram”. Det är så det fungerar och kanske är det därför som just Sverige har haft så många framgångsrika entreprenörer. Vem vet.

Men till saken: Självklart kan osäkerhet och tillfälliga jobb skapa ohälsa. Och det ska motverkas på alla sätt som går. Men Karin, jag läser din text flera gånger och jag tänker att du ju måste komma med något förslag på lösning? Men nej, inte ett enda ord om vad vi kan göra åt det. Inte ett enda ord om att vi måste diskutera - företag, fack och beslutsfattare tillsammans - om hur vi kan se till att så få som möjligt far illa.

5. “Det gig-ekonomin erbjuder för de allra flesta är inte frihet, utan osäkerhet.”

Jag lovar dig att inte en enda av de tusentals ungdomar som hittat jobb via Yepstr känner osäkerhet. Och skulle jag bli varse att någon ändå gör det, kommer jag personligen att ringa upp hen och göra allt som står i min makt för att ändra på det.

Men erbjuder då inte gig-ekonomin just det du påstår? Jo, jag erkänner. Så är det. Det finns t o m företag som aldrig borde ha sett dagens ljus i den här branschen. Men vi är många som vill ändra på det, vi är många som vill göra rätt. Vi är många som vill att detta blir Sveriges nästa stora näring. Men då måste vi kunna diskutera konstruktiva idéer, inte bara peka finger.

6. “En ny Sifo-undersökning beställd av Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation och AFA-försäkring har kartlagt unga personers attityder till arbete. Slutsatsen är att även svenskar mellan 16 och 30 år prioriterar en fast anställning på en stabil arbetsplats.”

Allt annat vore ju konstigt. Problemet är väl bara det vi normalt sett beskriver som “verkligheten”. Den ser inte riktigt ut så. Och då måste vi hitta nya vägar in på arbetsmarknaden, då måste vi göra en tidigare svart marknad vit. Då måste vi se till så att alla jobb räknas. Och igen, för att nå dit krävs samtal och diskussioner och en inställning om att vi inom gig-ekonomin faktiskt vill väl. Inte att vi är utsugare som helst borde förbjudas.

7. “82 procent av alla svarande vill ha en tillsvidareanställning. Sju procent vill vara egenföretagare, och bara två procent föredrar tillfälliga vikariat. De flesta tackar helt enkelt nej till ett otryggt liv.”

Så här avslutar du din text, Karin. Och den är snärtig. Och sann. Jag skulle också tacka nej till ett otryggt liv. Men vad jag saknar är ditt alternativ, din lösning om du så vill? Att kritisera och hänvisa till olika undersökningar kan vem som helst göra. Så här kommer en från McKinsey (den beskriver en helt annan verklighet än den du talar om) som du verkligen borde läsa. Och här finns en rykande färsk om gigekonomin i Sverige. Den rekommenderas varmt, för den beskriver omfattningen av gigekomomin i Sverige. Eller den här artikeln från Dagens Industri (200612). Men jag måste erkänna att du inte heller i dessa undersökningar kommer hitta lösningarna, men du kommer få en delvis annan bild.

Men jag utlovade ju tidigare mina egna förslag, som jag mer än gärna diskuterar vidare. Och jag vill se tre saker:

1. Integrera gig- eller plattformsekonomin i den svenska modellen. Idag finns inget Fackförbund (eller arbetsgivarorganisation) som vill ta ansvar för privatpersoner som vill ta uppdrag för (eller ta hjälp av) andra privatpersoner. Förhandlingar bör handla om rekommenderad minimiersättning, försäkringar, lämpliga uppdrag mm.
2. Gör det lätt att göra rätt. Om dessa jobb som tidigare betalats med svarta pengar skall kunna bli vita och meriterande så måste förutsättningarna finnas. Jag vill se två saker: ett skatteavdrag för privatpersoner som utför uppdrag åt andra privatpersoner (50 000kr per inkomstår, precis på samma sätt som vid uthyrning av sin bostad eller för hobbyverksamhet). För det andra så behöver privatpersoner som tar hjälp i begränsad utsträckning (e.g. barnvakt två gånger i veckan) slippa hantera arbetsgivaravgifter och anställningsavtal. Detta görs enklast genom att matcha SKV448-gränsen på 10 000 kr till samma som RUT-avdraget (25 000kr för de under 65 år).
3. Rapportera automatiskt till Skatteverket. När de två grundkriterierna ovanför är på plats - inför då tvingande lagstiftning att alla plattformsföretag måste automatiskt uppdatera Skatteverket om vem som tjänat vad och när. På så sätt blir det enkelt för de som tar uppdrag via olika plattformar att hålla koll på när hen närmar sig gränsen på 50 000kr. Det finns då också en gyllene möjlighet för Skatteverket att kliva in och hjälpa personen att starta ett eget företag eller informera att det nu är dags att ta en traditionell anställning.

Karin, detta blev ett långt svar. Jag hoppas du orkade läsa hela vägen hit.

Med vänlig hälsning

Jacob Rudbäck
vd och grundare av Yepstr